Det här är första gången jag varit sur på en stickning. Jag har inte bloggat om den på ett tag utan visualiserat den fasthuggen i kubben. Jag gillar inte hälen på den. Nu är den undanlagd så jag slipper se den.

Den ser ju faktiskt helt okej ut här, men hälen är så liten och pluttig, min häl är nog dubbelt så stor som den på bilden, så jag har testat sticka den med diverse olika storlekar på stickor. Den ska få mogna på avstånd ett tag.  ProjectSpectrum är grön i maj, och det passar mig fint att börja på nåt nytt!

Jag hälsade på hos Marias Garn i onsdags och det var trevligt! Jag såg några stickningar och ansikten jag bara sett på nätet tidigare. Oförberedd som vanligt hade jag rafsat ihop några nystan och en hög med sockmönster och när jag väl började blev det upplägget till ett par RiverRapids i grön sisu.

När jag väl kom hem hade jag fått boken Socken Stricken som jag beställt tidigare. Där fanns en hel drös med fina sockmönster. Ibland kan jag undra varför man fastnar i sockstickning, och för min del känns ett par sockor som ett rätt simpelt projekt man inte hinner tröttna på innan man blir klar. Skulle man däremot börja på en tröja vill man ju ha den klar på direkten, och det kan lätt bli lite jobbigt. -om det blir svårt att lägga ifrån sig den vill säga.

Jag har nästan glömt bort min sjal. Jag har precis börjat på spetskanten, men det går rätt fort på stickor nr 6. Jag kan inte sluta berömma vår brevbärare. Hon tar med paketen samma dag de anländer till posten och tutar ett par gånger ute vid postlådan. Ett stort plus med att bo på landet är våra lantbrevbärare! Igår tutade hon igen och jag fick ett jättefint paket med både presentpapper och snöre på :o)

Det var paketet från Maria men med en extra överraskning inuti! Ett grönt nystan Opal så att både jag och min gröna son skulle få varsitt par sockor. Wow! Tack så hemskt mycket, du är en ängel! :o) Vi kommer att går runt här gröna och lyckliga!